Jag är stark men herregud
ändå så tunn och skör
som ett litet sprött löv.
Som ligger där i en hög
trött med andra små löv
som bara kan blåsas bort.
Precis under huden finns allt.
Det sköra. I mig.
Det obearbetade och förträngda.
Men jag är lite mer lättad. Det är jag.
Kan jag lita på det nu?
Några stenar har fallit
från mitt hjärta det senaste veckorna.
Jag vill att de ligger kvar där på marken.
Jag har nära till skrattet
men ännu närmare till gråten.
Men vad hände idag?…
En sten hoppade tillbaka. Till hjärtat.
Och tårar trillade.
Och Malva somnade för natten på golvet.
Hon ville det. För hon är en tvååring.
3 kommentarer:
Den där stenen trillar nog snart bort igen,,
tänk vad fint att vara 2 år då får man göra som man vill,,,
häls socionomen
allt det där man får bära. glädjen och sorgen, hand i hand. hoppas det känns bättre snart kära du! och fjärilstavlan - den ser ut nästan precis som min. och svalorna, tycker om...
kramar en söndag, Lycke
Hej socionomen ;)
nja det tror iaf att det får göra som de vill!
ja om stenen ska trilla ner igen det återstår att se nästa vecka :O
Lycke :) ja det känns lite bättre det gör det! fjärilstavlan är ett av mina senare loppisfynd. jag blev så glad! och svalorna är också ett av mina senaste loppisfynd. oj ja de gjorde mig också glad :)kram..
Skicka en kommentar