Livspusslet.

Det har varit jobbiga veckor för oss båda.
Så jobbiga.
Och allt pusslande. Vi har skiljts åt varje morgon
med trasiga hjärtan.
Hon är tapper så jag blir gråtfärdig
och jag är stark.
Men inte om kvällarna. Då är jag den svagaste
och mina tårar trillar av matthet.
Då kan jag lipa för vad som helst.
Hon har trots allt klarat det helt ok
på sommardagiset men allt jobbiga och besvikelsen
att jag lämnar henne där,
varför då undrar hon klart?
Den har inte bara visat sig där på sina sätt.
Utan det har visat sig mest hemma.
Det brukar ju vara så, antingen eller.
Idag var första morgonen hon sa hej då mamma
och såg lite glad ut. 
Tappra lilla unge.

Tre dagar kvar nu. Sen semester.
Då ska vi laga våra hjärtan igen.

Efter den korta semestern börjar allvaret igen.
Men mina fem första allvarsveckor ser jag fram emot med spänning.
Resten av året kommer bli skitatufft ja herregud
jag bara vet att jag kommer gå
på knäna tills de blöder.

Malvas allvar är jag helt övertygad om att
det är åt de positiva hållet.
Jag vet att hon längtar till sina
fröknar och sitt riktiga bra dagis igen.
Det kommer bli fint.

Vintageklänning 20 kr.
Det kallar jag ett fint lördagsfynd.

Vilken glädje att se
glädjen i den lillas ansikte
när regnpölen var så här djup :)

Vad ska vi göra?
Vi åker till Max och hoppar i hoppborgen
och samlar ett till
muminglas.
Men attans då.
De var redan
slut.

Jag är glad för mina fina pinnstolar.
Jag har fem stycken och några av den kostade
20 kr styck.
Velar om jag ska måla dem.
Eller velar jag egentligen?
Nä jag gör nog inte det.
Eller de två med rund sits
ska jag bestämt måla i alla fall.
Ska bara hitta lite tid och ork först.
Igår till exempel somnade jag med Malva halv åtta
och sov runt. Första gången idag på morgonen på sju veckor
som det inte gjorde ont att öppna ögonen
kvart över fem.
Det är för övrigt ingen mänsklig tid.

V a c k er

Hon gör mig knäsvag. På många sätt.
Och snackelisan gör så att jag
gapflabbar ihjäl mig ibland.

De som var så starka och frasiga.
Varför nickade de så fort.

Livspusslet och livets väg är inte en rak väg.
För en del. Klart är det så.
Men hur klarar de satarna en motgång?
Och vad ska de berätta för sina barnbarn?
Hur ska de kunna lära någon om livet.
Som det är för de flesta människor.
Det krokiga berikar mitt liv i alla fall.
Det har också gjort mig stark.

Här är det en som kan njuta av livet.
Laband. Vackra katt.
Den är verkligen slapp och go den här bilden.

Jag är tacksam. Över så mycket.
Men min väg har inte stannat.
Eller har den det?
Det blir bra.

Österlen! Jag älskar dig!

Semestern innan semestern. Var helt fantastisk. Behövde det här så mycket. Jag ska få åka iväg igen. Snart och andas. Äntligen. Älskar känslan av att åka bort i något som också tar mig hem igen. Till min varggrop. Bort från denna gråa håla som gör ens sinne ruttet gråare stelare som om stalin har målat stan. Alla stereotypa typer som är stöpta alla i samma form själlösa satar. Min själ dör av att se detta. Alltid. Som en bombad öde stad utan själ hjärta och charm.

Mina tankar är någon annanstans. Mest hela tiden. Hör just nu det spelas tomas ledin från någon lya. Ja ni hör ju. Jag kräks på att. Det hade jag inte behövt höra och göra om jag hade kunnat vara. Där jag vill vara. Vart. Det behåller jag för mig själv.

I mig har jag så mycket att ge. Ja herregud jag står ju här! Kom och hämta mig jag står ju här. Alldeles klar och redo. Nu. Inte sen.

Jag vill leva. Livet. Njuta. Ha vackert runt om mig. Inte bara hemma hos mig. Kom hit! Jag vill springa över öppna slätter gå på slingriga stigar som tar mig någonstans som jag inte vet vart.

Springa uppför backar ner i dalara gå in i ett stenhus och bo.

Andas. Vara nära känna livet. Havet skölj över mig låt mig få frysa mina tår vita tills jag skriker på dig efter dig. Rädda mig. Nu. Snälla.



Allvar. Sanningar och roligheter.

Den här lilla tjejen älskar
att vara vid stranden.
Och jag älskar henne.

Jag är så trött idag.
I knopp och kropp.
Men lyllos mig som kan
jobba bort hela helgen
då min blomma inte är hemma.
Nu är hon hemma
och vi har
en ledig dag tillsammans.

Stackars min lilla flicka som har en
far som är gränslös. Jo det finns alltid där.
och kommer alltid finnas. Tyvärr.
Och oberäknelig, ja herregud han kan få
för sig en ny grej nästa vecka, eller imorgon
eller om några månader.
Jag kommer aldrig i resten av mitt
liv kunna känna mig helt trygg och lugn.
Och ljuger för sin
omgivning för sin egen vinning skull.
Tyck synd om mig liksom.
Fy fan.
Är den enda jag har att säga.

Här är sanningen.
Det finns ett avtal där det står att han
ska hämta sin dotter två gånger i månaden.
Han kommer bara en gång.

På två år har han max hört av sig en handfull
gånger för att höra hur sin egna dotter mår.

För cirka två månader sedan sa han att han
skulle börja höra av sig till henne
varje vecka.
Huj huj ja på tiden liksom.
Bra tänkte jag för lillans skull.

Vad hände? Jo det höll två gånger.

Sorgligt.
Allt.

Vilken tur att hon har så många här som
bryr sig om henne mycket.
Finns även de som egentligen inte
har anledning att göra det
som gör det.
Det känns satans fint kan jag säga
Långt in i hjärtat.

Finns mycker mer sanningar också.
Men det sparar jag till en annan gång.

Vad passande med
Agnetha Fältskog :)

Biff med lök och gräddsås. Mums!

Blommor handlade på torget.
Valda av Malva.

Nä hörrni. Nu till lite roligheter!
Efter ett års hårt pluggande heltidstudier
och ett avskärmande från omvärlden
i form av noll socialt liv.
Studier som jag dessutom klarat av
och det då också med fina betyg.
Känner mig som en väldigt duktig liten Ica.
Och nu flera veckors arbete sen
på att igen.
Längtar jag efter semestern så
jag håller på att bli tokig!

Hade tänkt att belöna mig själv till den
första stundande lönen med ett par
ljusgula Docksta och sen liksom inte handla
eller göra något alls fram till lönen.

Men jag står inte ut.
Därför kommer jag ta semester innan semestern.
Jag måste få känna att jag lever också.
Visst är det så att man måste få göra det?

Så helgen som kommer drar jag och Malva ner till
älskade Österlen i två dagar.
Herregud som jag längtar!
På österlen vill jag leva och där
vill jag dö (om sisådär 50 år :P

Vi ska besöka Haväng.
Mitt Haväng.

Fika på kaffestugan Annorlunda.
Träffa vänner.
Och ögat ska äntligen få se vackert.
Min själv dör annars.

Sen ska vi till Degeberga.
Stor antik och samlarmarknad.
Ja jösses. Ni förstår att jag längtar! ;)

Ta vara på stunden.

Glöm inte det.

Drömmer om att ha egen liten täppa. Igen.

Just nu ser jag fin natur och fina hus
näst intill var dag.
Och jag får längtan mer och mer
efter en egen täppa igen.
För Malvas skull.
För min skull.
Någon gång så.
Inom min femårsplan.

Vill kunna öppna vår dörr
och släppa ut lillan fritt.
Jag vill sitta med lillan på
gräsmattan och ha pic nic.
Jag vill att vi ska
komma in med jordiga händer
på kvällarna.
Och gräsfläckar på knäna.

Jag vill vända mitt ansikte
mot solen.
Och så och se det växa.
Jag vill plantera lavendel och malva.

Så snygg han är.
Visst?
Han ser så mänsklig ut på något sätt.

Blommor är liv.
Jag plockar blommor var gång
utmed vägkanten vid grusvägen.
När vi hälsar på herrgården.

Såna här har man fått ha
på fötterna alldeles för
ofta denna sommaren.

Herregud vad jag
kommer sakna.
Herrgården.

En snygg ung man.
Jag är kär i Laband. Som Malva säger Laban.
Med ett d på slutet.
Jag gillar inte katter.
Men jag gillar Laband och siameser och orientalare.

Detta hörrni är sann syskonkärlek.
Båda hade längtat.
Väldigt.
Snart åker vi och hälsar på
Josefin i London.
Det längtar jag till :)

Sommarens sista lupiner.

Hade varit bättre med solglajjerna på
istället för att kisa på det viset.

Vi äter jordgubbar på längden och tvären. Flera gånger per dag.

Tror aldrig jag har ätit så mycket jordgubbar.

De sista lupinerna plockade jag förra helgen och jag tänker på augusti. Fast man ska vara här och nu.

Men vi ska ju göra så mycket kul då! Och nästa vecka kommer Josefin hem från London och busar med sin lillasyster.

Det gillar vi.

Jag går upp i ottan och gör oss klara inför ibland alldeles för långa dagar. Ibland kortare och någon gång ledigt.

Jag gör så gott jag kan för oss att fånga och omfamna de ynka solstrålar som vår vädergud vill ge oss.

Och de övriga minuter gör jag allt annat som alla måste göra.

Fast jag är själv med allt.

Diskar, tvättar, städar, plockar och plockar ännu mer, försöker hålla mitt hem så fint jag kan, handlar, gör ärenden, asar tunga kassar upp för mördartrapporna, lagar mat, stryker, tvättar lillan ren efter dagen, läser tre sagor, nattar. Vid åtta nio tiden då fullkomligt stupar jag i säng. Helt helt utmattad.

Min energi är så slut så jag inte ens orkar vända blad i min nya Retro. Att göra ett blogginlägg får jag verkligen ta mig tid till.

Hinns egentligen inte med. Men det är ett litet andrum.

Ibland går jag inte upp ur sängen efter Malva har somnat. Sen sover jag. Runt. Jag måste det. Annars orkar jag inte. Som ni förstår vet jag inte vad tv är längre. Inget jag saknar men nån gång hade det varit skönt att bara få glo rakt ut som ett ufo på nått meningslöst program. Se på film saknar jag...

Det som också gör att jag orkar. Är det här.

"Jag är mycket kär i dig mamma"

"kom nu lilla mamma"

När hon klappar mig på kinden.

Alla gapskratt som jag har lyckan att få skratta åt alla hennes tokerier.

Det stora ögonen som jag ser i ögonvrån som studerar mig, iakttar, som håller koll på tryggheten, hur gör man?

Den ljusa lilla späda rösten som säger. Hur gör man?

Vad gör du? Vad gör jag? (om sig själv :)

Jag kan inte, du får hjälpa. Jag kan själv!

Mitt hjärta svämmar över av kärlek. På alla håll och kanter.

Hon är ljuset och lyckan och energin för oss.

Det behövs inget mer.