Jag är stark men herregud
ändå så tunn och skör
som ett litet sprött löv.
Som ligger där i en hög
trött med andra små löv
som bara kan blåsas bort.
Precis under huden finns allt.
Det sköra. I mig.
Det obearbetade och förträngda.
Men jag är lite mer lättad. Det är jag.
Kan jag lita på det nu?
Några stenar har fallit
från mitt hjärta det senaste veckorna.
Jag vill att de ligger kvar där på marken.
Jag har nära till skrattet
men ännu närmare till gråten.
Men vad hände idag?…
En sten hoppade tillbaka. Till hjärtat.
Och tårar trillade.
Och Malva somnade för natten på golvet.
Hon ville det. För hon är en tvååring.