Den finaste lilla människan jag vet.
Vilket snällt litet barn jag har. Helt otroligt. Och vilken bestämd liten fröken. Hon kan så mycket och vet så mycket. Tapper och inte rädd för någon tomte eller någon annan heller för den delen. Lite blyg, knäpp tyst och reserverad kan hon bli en stund. Bra drag att inte vara för på mot vem som helst. Leker med sina dockor tittar i sina böcker och på pippi. Bedårande söt. Rolig. Go och framför allt otroligt glad och hejar på alla hon möter på stan. Ett sjuhelsikes humör det kan hon också ha det vill jag lova. Då visar hon tydligt vad hon vill och inte vill eller om något är fel. Bra drag. För det är tecken på bra självkänsla.
Måste berömma henne och mig själv som ger henne en bra uppfostran och så mycket kärlek. För ett tryggt litet barn det är hon. Det märks på hennes sätt att vara och hur hon är. Hemma borta på dagis ute bland folk och mot nya människor. Och pratar normalt en så liten så mycket? Tror inte det. Det enda jag vet det är att hon förvånar mig varenda dag. Duktig är hon i alla fall.
Om jag skryter? Ja visst gör jag det.
När hon sover längtar jag efter henne och vill att hon ska vakna. Och jag tycker hon är den vackraste som finns med sin speciella lilla raka näsa och de sjumila ögonfransarna som är som vackra solfjädrar och de mörka markerade ögonbrynen den lilla leverfläcken i pannan och det honungsblonda håret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar