Våldsbeteende!

 

Innan ni gräver ner er för långt med killen i soffan i höstmörkret. Så kommer här nu de utlovade tipsen eller om du bara vill veta av nyfikenhet eller om du har haft oturen att din kille var/är en kvinnomisshandlare. Fysiskt och psykiskt. Detta var de vi fick på ett papper på kvinnofrid. Det finns själklart fler tidiga tecken och då är ett tips att kolla in den här sidan.

Här finns mycket tips. http://www.varningstecken.n.nu/

• Är angelägen om att snabbt etablera ett fast förhållande
• Är svartsjuk och kontrollerande
• Försöker att kontrollera alla delar av ditt liv och strävar mot en symbiotisk relation
• Har orealistiska förväntningar på dig och förhållandet
• Isolerar dig från vänner och familj
• Anklagar andra för egna problem och misstag
• Gör andra ansvariga för egna känslor
• Påstår att han har lätt att bli känslomässigt sårad
• Är grym mot djur och barn
• Använder sig av ”lekfullt” tvång under sexualakten
• Skriker och kallar dig fula ord
• Har plötsliga humörssvängningar
• Har rigid (fastlåst) syn på könsroller
• Har utsatt andra för våld eller har själv blivit utsatt under sin uppväxt
• Hotar med våld
• Hotar att avslöja personlig eller negativ information om dig till din familj eller din arbetsplats

Efteråt för att bearbeta, få hjälp, tips, stöd, att bara inte känna sig så ensam så gick jag på möten på kvinnofrid. Det kan jag rekommendera. Min grupp var en grupp för småbarnsmammor som varit utsatta för våld i nära relation.

Vi hade alla våra barn med oss. Där delade man. Om man ville. De professionella ledarna hade alltid något tema att prata om. och det avslutades alltid med sinnesrobönen.

Man kan även gå dit på enskilda möten om man inte vill sitta i grupp. Det krävdes så mycket kraft och energi och jag var så oerhört sårbar just då. Med tanke på allt. Slagen alla elaka ord besvikelsen och nybliven mor. Vad ska hända nu.

Vad ska han göra härnäst.

Kommer det ligga något äckligt kuvert på golvet när jag kommer hem, igen och igen och igen, från han och hans advokat. Med något nytt, nya lögner och vidrigheter, som han har kommit på för att försöka skada oss. Allt för att komma åt mig. En fortsatt misshandel alltså.

Jag var helt förstörd helt nockad efter de här mötena men de var ack så nödvändiga.  Allas berättelser, alla öden och all min gråt och allt som fanns inom mig. Sorgen. Rädslan. Hade svårt att prata där utan att börja gråta och tårarna rann när de andra delade.

Man ville liksom explodera av gråt men ändå försökte jag kväva det så mycket som möjligt.

Men herregud vad man får värk i kroppen av det.

Någon hade levt med mannen i åtta år med tre barn och misshandel och äntligen lyckats lämna och gå. Herregud tänker man stackars barn. Och henne. Men var stark hon var som lämnade och vad modig hon var som kom in i vår grupp och till slut orkade hon börja dela. Någon blev psyksikt misshandlad och hotad och en del hade sprungit in många elaka famnar. Och en del hade även blivit misshandlade av sina föräldrar och sen vidare av sina partners. Så många öden. Så många starka kvinnor.

Alla hade vi en sak gemensamt.

Vi var alla starka, rädda, ledsna och glada kvinnor, äldre och väldigt unga , vi hade lämnat det onda.

Och vi ville alla vara starka för våra barn, mycket oro från alla hur har barnet tagit det här? få hjälp, lite tröst av andra i samma sits och av professionella ledare.

Det är väldigt lätt och vanligt att en som varit i en ond famn springer in i en ny om och om igen. Det de här kvinnorna måste lära sig det är att se de här tidiga varningstecknen. Men för en som levt i ett sådant förhållande och kanske också sett sin far göra illa sin mor, ja då tror den här kvinnan att det är så här det ska vara. Det är inte lätt det här. Och varningstecken börjar inte alltid med en gång heller. Efter ungefär ett år tror jag ingen orkar hålla fasaden längre. Då börjar det rätta jaget krypa fram mer och mer.

Saker tar en jävla tid. Det gör det. och vissa saker försvinner aldrig. Det har man i hjärtat så länge man lever.

All styrka som krävs fast man bara är liten spillra som egentligen inte orkar någonting. Mer än en sak att vara gravid och sen vidare ta hand om den nyfödda. Jag känner nu i skrivande stund hur saker kommer upp och tårarna trillar.

Det jag har fått gå igenom det önskar jag inte ens min värsta fiende. Ingen, ingen gravid, ingen nybliven mor ska behöva gå igenom det jag har fått gå igenom under hela min mammaledighet, och under min graviditet. Det är inte mänskligt att göra så mot en annan människa. När jag tänker på det så här efteråt. Hur fan orkade jag egentligen!? Hur klarade jag det?

Gud vad jag är stark. Men tänker jag lite till. Vilken mor, nybliven mor gör inte allt precis allt för att skydda sitt lilla barn och urkraften kommer fram.

Det är en rå jävla urkraft.

Det första som stämde in för mig på den här listan

det var punkt nr 1.

Han kollade på förlovningsringar redan efter fjorton dagar. Desperat eller sött?

Ja det kanske hade kunnat vara lite sött om inte

flera av de andra punkterna började inträda allt eftersom.

Fast jag vet inte ens om det är sött.

Efter fjorton träffar, känner man varandra då?

Nilo

Det här gillade hon!
Baka lussekatter hos storasyter det är fint det
och pyssla om och leka med alla djuren.
Vilken lycka.

Folke.
Lilla snipiga söta hehe



Snart kommer di och renoverar hele lyan.

Utom golven.

Di få ja stå ut mä. Men en anledning att asa hem
mer och mer mattor från loppis :)

De har ju såna där inga gränser på flere år.

 

Annars känner jag mig glad och malva är glad och mår bra.

Jag är en lycklig mamma som får vakna upp bredvid den lilla

i princip varje dag. Det är livet. Det behövs inget mer.

Hon är syret och energin.

 

Och jag älskar First Aid Kit.

Det blir en konsert med dem vad det lider.

 

Johnny verkar också må bra efter han fick en ny June.

De ruvar just nu på tre ägg som är en cm stora :)

Tror att det kommer bli det sötaste man har sett.

De små när de har fått hår.

 

Längtar också ihjäl mig efter london som vi åker till snart!

 Vi längtar efter ungdomarna och de längtar till den lilla och kanske lite efter mig också :P

Planerar redan nästa resa lite grann.

och det måste bara bli till mitt älskade älskade älskade Italien! Min längtan att återvända dit är stark och ständig.

 

 Eller tar vi Frankrike innan. Till Paris självklart.
Något mer romantisk finns ju inte.
Ni som varit där fattar eller hur!?
 Eller kanske till Nice? Någonstans där jag inte varit.
Ja så får det nog bli!