Österlen! Jag älskar dig!

Semestern innan semestern. Var helt fantastisk. Behövde det här så mycket. Jag ska få åka iväg igen. Snart och andas. Äntligen. Älskar känslan av att åka bort i något som också tar mig hem igen. Till min varggrop. Bort från denna gråa håla som gör ens sinne ruttet gråare stelare som om stalin har målat stan. Alla stereotypa typer som är stöpta alla i samma form själlösa satar. Min själ dör av att se detta. Alltid. Som en bombad öde stad utan själ hjärta och charm.

Mina tankar är någon annanstans. Mest hela tiden. Hör just nu det spelas tomas ledin från någon lya. Ja ni hör ju. Jag kräks på att. Det hade jag inte behövt höra och göra om jag hade kunnat vara. Där jag vill vara. Vart. Det behåller jag för mig själv.

I mig har jag så mycket att ge. Ja herregud jag står ju här! Kom och hämta mig jag står ju här. Alldeles klar och redo. Nu. Inte sen.

Jag vill leva. Livet. Njuta. Ha vackert runt om mig. Inte bara hemma hos mig. Kom hit! Jag vill springa över öppna slätter gå på slingriga stigar som tar mig någonstans som jag inte vet vart.

Springa uppför backar ner i dalara gå in i ett stenhus och bo.

Andas. Vara nära känna livet. Havet skölj över mig låt mig få frysa mina tår vita tills jag skriker på dig efter dig. Rädda mig. Nu. Snälla.