Innan ni
gräver ner er för långt med killen i soffan i höstmörkret. Så kommer här nu de
utlovade tipsen eller om du bara vill veta av nyfikenhet eller om du har haft
oturen att din kille var/är en kvinnomisshandlare. Fysiskt och psykiskt. Detta
var de vi fick på ett papper på kvinnofrid. Det finns själklart fler tidiga tecken och
då är ett tips att kolla in den här sidan.
Här finns mycket tips. http://www.varningstecken.n.nu/
Efteråt för att bearbeta, få hjälp, tips, stöd, att bara inte känna sig
så ensam så gick jag på möten på kvinnofrid. Det kan jag rekommendera. Min
grupp var en grupp för småbarnsmammor som varit utsatta för våld i nära
relation.
Vi hade alla våra barn med oss. Där delade man. Om man ville. De professionella
ledarna hade alltid något tema att prata om. och det avslutades alltid med
sinnesrobönen.
Man kan även gå dit på enskilda möten om man inte vill sitta i
grupp. Det krävdes så mycket kraft och energi och jag var så oerhört sårbar
just då. Med tanke på allt. Slagen alla elaka ord besvikelsen och nybliven mor.
Vad ska hända nu.
Vad ska han göra härnäst.
Kommer det ligga något äckligt
kuvert på golvet när jag kommer hem, igen och igen och igen, från han och hans
advokat. Med något nytt, nya lögner och vidrigheter, som han har kommit på för att
försöka skada oss. Allt för att komma åt mig. En fortsatt misshandel alltså.
Jag var helt förstörd helt nockad efter de här mötena men de var ack så
nödvändiga. Allas berättelser, alla öden
och all min gråt och allt som fanns inom mig. Sorgen. Rädslan. Hade svårt att
prata där utan att börja gråta och tårarna rann när de andra delade.
Man ville
liksom explodera av gråt men ändå försökte jag kväva det så mycket som möjligt.
Men herregud vad man får värk i kroppen av det.
Någon hade levt med mannen i
åtta år med tre barn och misshandel och äntligen lyckats lämna och gå. Herregud
tänker man stackars barn. Och henne. Men var stark hon var som lämnade och vad modig hon var som kom in i vår grupp
och till slut orkade hon börja dela. Någon blev psyksikt misshandlad och hotad
och en del hade sprungit in många elaka famnar. Och en del hade även blivit
misshandlade av sina föräldrar och sen vidare av sina partners. Så många öden.
Så många starka kvinnor.
Alla hade vi en sak gemensamt.
Vi var alla starka, rädda, ledsna och glada kvinnor, äldre och väldigt
unga , vi hade lämnat det onda.
Och vi ville alla vara starka för våra barn,
mycket oro från alla hur har barnet tagit det här? få hjälp, lite tröst av
andra i samma sits och av professionella ledare.
Det är väldigt lätt och
vanligt att en som varit i en ond famn springer in i en ny om och om igen. Det
de här kvinnorna måste lära sig det är att se de här tidiga varningstecknen. Men
för en som levt i ett sådant förhållande och kanske också sett sin far göra illa sin mor, ja då tror den här kvinnan att det är så här det ska vara. Det är inte
lätt det här. Och varningstecken börjar inte alltid med en gång heller. Efter ungefär
ett år tror jag ingen orkar hålla fasaden längre. Då börjar det rätta jaget
krypa fram mer och mer.
Saker tar en jävla tid. Det gör det. och vissa saker försvinner aldrig. Det har man i hjärtat så länge man lever.
All
styrka som krävs fast man bara är liten spillra som egentligen inte orkar
någonting. Mer än en sak att vara gravid och sen vidare ta hand om den nyfödda.
Jag känner nu i skrivande stund hur saker kommer upp och
tårarna trillar.
Det jag har fått gå igenom det önskar jag inte ens min
värsta fiende. Ingen, ingen gravid, ingen nybliven mor ska behöva gå igenom det
jag har fått gå igenom under hela min mammaledighet, och under min graviditet. Det är inte mänskligt att
göra så mot en annan människa. När jag tänker på det så här efteråt. Hur fan
orkade jag egentligen!? Hur klarade jag det?
Gud vad jag är stark. Men tänker jag lite till. Vilken mor,
nybliven mor gör inte allt precis allt för att skydda sitt lilla barn och
urkraften kommer fram.
Det är en rå jävla urkraft.
Det första som stämde in för mig på den här listan
det
var punkt nr 1.
Han kollade på förlovningsringar redan efter fjorton dagar. Desperat
eller sött?
Ja det kanske hade kunnat vara lite sött om inte
flera av de andra punkterna började inträda allt eftersom.
Fast jag vet inte ens om det är sött.
Efter fjorton träffar, känner man varandra då?
|
Nilo |
Det här gillade hon! Baka lussekatter hos storasyter det är fint det och pyssla om och leka med alla djuren. Vilken lycka. |
Folke. Lilla snipiga söta hehe |
Snart kommer di och renoverar hele lyan. Utom golven. Di få ja stå ut mä. Men en anledning att asa hem mer och mer mattor från loppis :) De har ju såna där inga gränser på flere år. |
12 kommentarer:
God Förmiddag!!
Ja jädrar vilken bra blogg du har,,
Viktiga o tunga saker du tar upp och skriver om.
Den där kraften som finns inom oss är otrolig, och den kommer bara fram när den behövs som mest, fantasiskt.
Du skriver ju så man blir tårögd!!
Fortsätt med det,,,
BRA
Häls P-Mössan
P-Mössan, din kommentar var så fin
så jag blir tårögd. TACK!
bra ord och så nyttiga..att veta de där tecknen. blir tårig i ögonen när jag läser. så himelens bra du tog dig vidare kära du!!! vackra bilder som alltid. Paris vill jag besöka en dag..verkligen!!! och jo, vi ska tapetsera över den med Morris :) Morris både i sovrummet som blir och en annan "fruit" i vardgasrummet..det blir finfint det!!!
kramar en tisdag, lycke
Din blogg är sannerligen alldeles, alldeles unik.
Jag ser mycket fram emot att höra om din London-resa och besöker på Pre-Raphaelitutställningen :)
Om att klä sig som på 1700-1800-talet: I Stockholm finns det en förening som heter Gustavs skål där man bär 1700-talskläder. Det finns också en förening som heter Empirepicnic där man har sociala sammankomster. Men jag kan tänka mig att detta blir lite långt bort från dig.
Kram!
Lycke, ja jag har tagit mig vidare, men som sagt, saker tar tid och vissa saker kommer aldrig försvinna...
Tack vad roligt att du tycker om mina bilder! jag önskar jag hade en riktigt bra kamera! då hade de blivit ännu bättre ;P
Ja har du inte varit i Paris så åk dit! Tror ingen ångrar att de åkte dit eller att någon tycker att det där Paris var väl inget hehe
Det är liksom 100% vackert och romantiskt.
Tummen upp för Morris! ni har det redan fint men efter flera M på väggarna så kommer det verkligen bli finfint :)
kram! Ica
Sara, tack :0 det var fint sagt! Men jag måste säga att jag tycker din blogg är unik...!
Ja, om man nu får fota inne på
Pre-Raphael? så blir det nog ett blogginlägg om bara det besöket..
Åh men ja vad roligt och häftigt! men som sagt det är lite långt,
ca 40 mil..jag har alltid sen jag var liten varit fascinerad och älskat sådana kläder..
och höjdpunkten den dagen när jag fick klä mig från topp till tå. underbart! kram! Ica
Ingen som ser den här frågan förmodligen.. men utifall
vet någon hur man svarar ett
direktsvar på ett inlägg/kommentar?
så det hamnar som svar precis under inlägget.
så det lägger sig som en länk liksom från personens inlägg.
i samma inlägg.
nu när jag svarar så måste jag göra ett helt nytt inlägg för kunna svara/kommentera.
vet knappt om jag själv begriper det jag skrev här..
Postade det visst på fel inlägg.
Jag är glad att du nu mår väl i livet, tänk vilken resa du gjort och hur stark du kom ur den. Heja dig! Stort och bra av dig att dela med dig av tecknen till andra kvinnor, var stolt och lycka till i livet, kram
Jag är glad att du nu mår väl i livet, tänk vilken resa du gjort och hur stark du kom ur den. Heja dig! Stort och bra av dig att dela med dig av tecknen till andra kvinnor, var stolt och lycka till i livet, kram
Tack Kristin. För dina fina ord, det värmer ska du veta!
Ja man blir verkligen stark och stolt :)
Kram, Ica
Skicka en kommentar