Vad mycket bloggar det finns. Fina fula roliga tradiga intressanta med fina bilder intressanta texter och innehåll.
Av tidsbrist hinner jag inte titta på så många.
Men några försöker jag alltid hinna med.
Sen finns de där överpretto tramsigt överlyckliga eller för segt deppiga. Eller den där överkäcka familjen titta på oss vi har allt "som man ska ha"
Det är lätt att framstå med glättig yta bakom en fasad. Så där skitnödigt trist i längden. Sen finns det de som måste finnas på så många forum som helst för stilla bekräftelsebehovet, se mig, tyck synd om mig, jag är aldrig lycklig. Gäsp, ja samma hela tiden helt nyanslöst i längden. Kan jag tycka.
Men var och en gör sitt. Hur är min egen blogg då.
Rätt spretig skulle jag vilja säga. Den följer ingen rak linje.
Men det speglar å andra sidan mitt liv ganska bra.
Ibland glädje, ibland blaha blaha och ibland allvar.
Det som hänt mig. Det jag vill dela om.
Det som jag har haft inom mig så länge. Det som jag inte har kunnat prata om innan utan att börja att lipa.
Sådana bitar finns kvar. Tids nog kan jag dela om det också.
Jag tycker det är viktigt. Och saker tar tid.
Men det förstår inte vissa.
För mig är min blogg ett andrum. Blir nästan lite meditativt.
Det är min lilla egentid. Som inte alltid är lätt att finna.
För att få ihop ett inlägg får jag ofta förbereda i flera dagar innan. Leta upp bilder. Sortera ut. Nu när earlybird är nerlagt då blir det att redigera bilder. Ibland har jag små texter sparade här och där. Allt för min egentid och ork är knapp.
Det blir en anledning att greja med mina älskade bilder en stund.
Jag öppnar gärna photoshop.
Och en anledning att kolla mina bilder igen! Jag öser in med bilder i min månadsmapp. Det är sällan jag sitter och tittar igenom dem igen. Gör ni det med alla era bilder?
Bloggen är också bra för lillgrodas storasyter som
bor i London.Då kan hon se lite uppdaterade bilder på sin lillasyster.
Och jag skriver om lite ditten och datten. Så är det ingen som kollar här så kan jag inte bry mig mindre. Det är ju för min egen skull. Men visst att någon helt plötsligt skriver något och kanske tycker om mina bilder eller till och med det jag skriver
det är rätt chockande kan jag säga. Jag är inte van vid sådant.
|